FJÄRDE KAPITLET.
— Här är plats åt dig med, sade Elias.
— Du är verkligen en god son.
— Hur så son?
— Jo, för du minns mors ord på dödsbädden, att du alltid skulle vara hövlig mot din syster.
Han och jag stodo efter gudstjänstens slut tillsammans vid föräldrarnas gravar, på vilka jag lagt vars ett kors av lingonris. Strax bredvid låg hans egen avskilda gravplats, och runtom kring vilade präster, som dött i församlingen, med sina hustrur, en myckenhet späda barn och även udda släktingar som jag.
Advent hade kommit men icke snön. Landskapet behöll ännu sina mjuka, mörka senhöstfärger av brunt, grönt och björkviolett, som allra längst bort smälta samman i höjdernas dunkla, daggiga blå.
När jag var barn stod Ljungheda kyrka i skydd av en hedersvakt av gamla askar och lönnar. Elias’ företrädare hade av en anledning vi ej visste låtit hugga ner dem alla, icke ett hade fått bli kvar. De nysatta voro ännu i sin allra
