första ungdom, de växte långsamt i den ständiga blåsten, och kyrkan låg fruset ensam och oskyddad i all sin stränga, imponerande fulhet. Det var bra synd, att föräldrarna skulle ha det så blåsigt. Men rymd var det åtminstone häruppe nu. I den väldiga skål, som formades av de fjärran åsarna, drevo skyarna och vindarna sitt spel under den vida himlen.
Nyss hade vägarna varit fulla av folk, som drogo hemåt, åkande eller gående nedför och uppför backar till sina gårdar och små stugor. Nu var här alldeles folktomt, och jag hade en känsla av att även vi borde skynda hem. Icke för att jag var satt att vaka över Ljungheda Prästgård, men jag gjorde det ändå. Och det kändes otryggt att veta dessa fyra människor ensamma tillsammans.
Elias däremot tycktes alls inte göra sig någon brådska. Han litade väl på att Niklas var hemma. Från början hade han sagt till mig, att Niklas och jag måste tura om med kyrkodagarna.
Vi gingo sakta ner för gången. Elias visade på en grav.
– Minns du henne? Om jag det gjorde! Kanske mindes jag dock bäst mor, när hon talade om henne och alltid slöt så: det är en som hållit ut.
Jag stannade och läste följande på det stenkors, som tydligen alldeles nyligen blivit uppsatt på graven:
