mera vältalig och icke lärd, och han behövde icke tala efter hörsägen och bok, ty det hade skett, medan jag varit borta, att nu visste han själv alltsammans i första hand. Och utöver sin egen erfarenhet talade han intet.
Då jag ibland, icke så ofta, tänkte på Elias, medan jag levde långt borta i främmande land, brukade jag trösta mig över den avbrutna kontakten mellan oss, med att han och jag utvecklades väl ändå i bredd, och om än så skilda löpte våra banor parallellt. Som jag så har väl även han, brukade jag tänka, vuxit ifrån det mesta av det vi lärde och insöpo som barn och gömmer som jag på dessa lärdomar som man gömmer på sin barndoms små skatter som kära och vemodiga minnen. Och jag förmodade, att han, som jag, hade något allmänt begrepp om att man måste vara snäll och resten får man se sedan. Om jag väntat att få detta bekräftat genom hans predikan i dag, och nu begriper jag ju hur enfaldigt jag räknat egentligen, så hade jag fått uppleva en överraskning.
Den bestod icke i att upptäcka, att han stannat kvar, där han stod, då våra banor skildes. Den bestod i, att han brutit upp porten till en hel ny värld och tagit den i besittning, medan jag sannerligen inte ens tänkt på att pröva låset till densamma.
Medan vi gingo samman på vägen, betraktade jag honom från sidan som någon jag aldrig sett
