lighet, till oövervinnlighet. Återigen smög jag mig till att se på denne man, som hörde till de lätt räknade utvalda, vilka för sin del löst den gåta på vilken århundrade efter århundrade stupat.
När vi gått halva vägen under tystnad, sade Elias: — Nå, vad tror du om Georgs hälsa? Jag svarade, att jag inte trodde, att det var nyttigt för hans nerver att han gick hemma. Kanske borde han tas itu med ordentligt, skötas av läkare. — Det är ju ändå ett visst tryck i hemmet, tillade jag.
— Jag skall säga dig, svarade Elias med ovanlig kraft, vad som inte är bra för någon människas nerver som det heter. Men nerver, det är ingenting annat än samvete. Det är att ha gått bort från Gud och tveklöst veta, att man gjort det och ändå icke kunna förmå sig att vända tillbaka. Som nu Georg, tror du, att jag fått honom i kyrkan under de månader han varit hemma? Jag säger: Gå åtminstone för sedens skull, för goda exemplet, för att det inte ska pratas om dig. Men fast han har en viss tillgivenhet för sin far, i den punkten är han halsstarrig. Han går inte. Och så blir han heller inte frisk förrän det moderna högmodet blir brutet hos honom.
Jag hade nog gått och varit lite rädd för de första ord Elias skulle säga efter sin långa tystnad. Jag mindes andra präster som alltid trånade efter att säga en vardaglighet, när de varit som
