offrat sitt liv för andra utan att ta mot något av dem igen, den lägger dem en tung börda uppå.
Jag kunde ingenting svara, och Elias fick själv efter en stund ta upp ämnet igen. — Efter vi kom att tala om Georg, fortsatte han, så är det en sak jag ville nämna för dig, men du får inte föra den vidare till Helena. Häromnatten, då Georg sov inne hos mig, för att översten låg inne i hans rum…
Seså, tänkte jag, nu kommer det…
— Så skrek han i sömnen, precis som jag tänker mig att de osaliga andarna skriker. Ja jag försäkrar dig att det var som om djävulen haft honom i sitt våld. På morgonen frågade jag honom vad han drömt, men fick endast undvikande svar. Då frågade jag honom rentut om han hade något särskilt på sitt samvete och sade honom, att det aldrig blev bra med honom förrän han bekänt. Men då brusade han upp och blev häftig — inte att undra på, tänkte jag — och gick sin väg. Om en stund kom han visserligen igen och bad om ursäkt för sin häftighet, och sade, att jag skulle inte oroa mig för honom, därtill fanns ingen anledning. Men sin hemlighet, om han har någon, den behöll han. Vad ska jag nu tro, och vad ska jag göra?
Det hade ju varit lätt att ge besked, men det ville jag jnte. Det upprörde mig alldeles för tycket, att han utan vidare trodde sin son om synd, i stället för att hans hjärta blott skulle
