flödat över av medlidande. Dessutom var det Georgs hemlighet, icke min, och själv höll han så ängsligt vakt om den. Det rann kallt utefter ryggraden på mig, då jag tänkte på vad inverkan det kunde ha på Georgs sjukdom, om fadern smugit in i hans sinne tanken på att han var kvald av djävulen.
Sedan vårt möte på ladugårdsbacken hade jag ingenting sett. Men Helena och Niklas hade förefallit så besynnerligt oroliga, inte bara under överstens besök, utan även sedan det var lyckligen till ända, så jag misstänkte nya anfall.
— Varför skulle jag inte få tala om detta för Helena? frågade jag efter någon tystnad, just då vi veko i allén. Jag tror jag gör det i alla fall.
— Du ska se du blir besviken, om du gör det, sade Elias. Hon är så försjunken i sig själv. Hon kommer blott att än mera knota mot Gud för den sorg, som drabbat henne genom Georg.
Jag visste, att medan han sade detta, stod Helena i sitt fönster och spejade efter oss, och så snart hon skymtade oss, skulle hon genast skynda till Niklas för att höra var Georg fanns och förvissa sig om att allt var i sin ordning med honom. Jag visste ju i vilken ständig ångest hon levde, och hon hade själv sagt mig, att hon inte sovit en blund den natten, då Georg låg i faderns rum.
— Vet du vad, Elias, sade jag därför respekt-
