löst, se du till, att det icke är du, som är försjunken i dig själv!
Elias tvärstannade, han såg ut som om jorden öppnat sig för hans fot. Inte underligt, ty hur var han icke vördad i sitt hus och sin församling, och vem hade väl förr vågat tala till honom så oförsynt? Men han fattade sig mycket fort, gick vidare och låtsade sedan alls icke om, att han hört vad jag sagt.
Då vi svängde in på gården, kom Niklas emot oss. Han var en nyans rödare i ansiktet än vanligt, men annars syntes icke något märkvärdigt på honom. Jag sackade bakåt av ren feghet, så att jag hörde icke vad det var han sade till Elias, då de möttes framför förstugubron. Men jag såg, att han med djupt allvar delgav honom en underrättelse och bad honom om något. Och Elias tycktes lyssna till hans bön, ty i stället för att gå in, som han ämnat, vek han i Niklas’ sällskap av uppåt ladugårdsbacken.
Jag försökte tänja så mycket jag kunde på vägen fram till förstugubron. Mitt hjärta ville nämligen inte gå in, och jag kunde ju inte gå in ensam utan det. Det bad bönligt att få slippa, det krängde och kastade som för att komma loss ur sitt fängelse och slippa lyda sin herre. Men slutligen hade det dock intet annat val.
Jag gick in, tittade ett slag in i köket och i salen, överallt tomt. Men uppifrån hörde jag snart ljud, som sade mig, var det skådespel på-
