gick, som Elias icke skulle få bevittna. Jag gick upp, ty jag glömde vara rädd själv, så skrämd blev jag för Evas skull. Och därtill fanns sannerligen också anledning, ty i rummet utanför hennes fann jag Georg med den onda kvinnan.
Han låg på huk i en högst besynnerlig ställning. Ena knäet stödde han mot ett osynligt föremål, som dock för honom tycktes ha en fullkomligt verklig konsistens. Med ett uttryck av barnslig, oskyldig grymhet och förtjusning, som ett barn, då det rycker vingarna av sin första fluga, hamrade han löst med knytnävarna på ett ävenledes mycket verkligt föremål, som endast han kunde se. Slagen träffade icke golvet utan hejdades ett stycke därifrån av det osynliga väsendet. Det var inte svårt att veta vem det var han slog, eftersom han hela tiden samtalade med sitt offer och smädade det. Det var sin fiende kvinnan han fått tag i, det var hennes ansikte han slog och mot hennes bröst han stödde sitt knä.
— Gå inte i ring kring mig, kvinna, jämt och samt. Släpp mig, jag vill vara fri dig. Släpp mig lös, röt han och tryckte än djupare sitt knä in mot hennes bröst. Du kan pina ihjäl mig och förfölja mig till helvetet, du har ändå i evighet ingenting för det.
Han såg mig icke och hörde mig icke komma, i varje fall låtsade han icke därom, så upptagen var han. Jag tänkte smyga mig runt honom och
