— Ja, det kan jag, sade hon med stor mildhet i rösten. Hon gav mig ett snabbt ögonkast som jag tydde som en önskan, att jag skulle lämna dem allena, och jag drog mig tillbaka utan att, som jag tror åtminstone, alls ha upptäckts av Georg. I trappan blev jag ett ögonblick stående tveksam: var det riktigt att överlämna dessa två sjuka åt varandra? Men så sade jag mig själv: jo, det är det. Kanske att han icke blyges så mycket för att av hennes mun få veta vad som hänt, just emedan de äro sjuka bägge.
Så gick jag alltså ner och möttes av ett med varje steg starkare förnimbart os av bränd söndagsstek. Jag störtade ner i köket, fick tag i en skopa vatten och kastade den på steken, som om det gällt att väcka den ur en svimning. Jag höll just på att öppna fönstret för att få bort det infama oset, då pastorskan kom in. För Niklas’ skull var jag osjälviskt glad, att jag var där att ta emot första stöten. Och det var bättre att hon koncentrerade sin uppmärksamhet på steken än människorna i huset. Men även om jag sade mig detta hur många gånger som helst, så stelnade jag ändå av skräck över hennes tunga.
Först skulle hon veta vad som hänt, jag tog med köttgaffeln upp den kolsvarta, vattendränkta steken och höll den för hennes näsa. — Se, denna världsliga sak har hänt.
— Ja, sade hon, vad betyder en söndagsstek, då ändå hela huset skall fördärvas och Elias,
