tänkte, det får gå med steken hur de vill, det är ju inget människoliv, men nog för jag tycker frun kunnat titta te den. Och när jag sen släppte ner herr kyrkoherden igen, då var ju allt över för denna gången. Tänk om fröken ville göra såsen, se jag kan aldrig göra sås, när jag är så omrörder.
Som om jag inte varit omrörd! Jag ville och jag ville inte träffa Georg och Eva, därför stod jag härnere och underhöll mig med Niklas. Nå, såsen gjorde jag i alla fall, och bra blev den.
— Hur kan det vara, frågade jag Niklas, att han underkastar sig det helvete, som det är för honom att vara i detta huset? Han har ju egen stuga?
— Ska fröken säga helvete om detta huset, köm i håj, att de har allri jag sagt. Men nog trår jag till min stua många gånga, sade han med en längtans suck. Men se herr doktorn har varit go ve me, och nu vill jag göra vad jag kan för han. Vi lässte på samma gång, vet hon. Han är mö ynger, men ja har nu alltid varit lite etter andra. Jag har inte såna gåver som herr doktorn. Men när de andra läsekamraterna va lea ve me, bå pöjka och flicker, för se ja var ju bå fattig å tyntig, ser fröken, och de andra var ju från de stora gårarna, kan veta, då halp han me mot di, och nu hjälper jag hönom igen, till dess att denna hemsökelsen, som är så obegripelig för mänskligt förstånd, har varat nog,
