— Åjo, va ja har, men på så sätt. Men va kan det annars va, när han bjur na armen och går armkrok mena, imellan som han slår na. Han ville ju gärna ble å mena, stackarn, men hon dör ju varken för hugg ella slag, för då så hade det nog vatt slut för länge, länge sen. Och se jag, ja tror jag vet va hon hetar.
— Vad då, Niklas?
— Jo, Sau, sade han.
Några minuter senare härskade i huset den djupaste söndagsfred. Vi sutto alla — ja till och med Eva var med — i största sämja kring den brända steken och hade även en extra gäst till bords, en av församlingens kyrkovärdar. Vi talade alla om socknens stora intresse, den nya kraftstationen vid Munkatorps kvarn. Under kristiden hade några bönder i sin yra bildat bolag och köpt fallet av möllarens änka, som nu var den rikaste i socknen näst patron Gyllensting på Herrgården. Och nu skulle det bli ljus i alla stugor och lagårdar och blev så med. Men i denna torkan som varit i höst, så räckte inte kraften till, det blev inte ljus längre i alla lagårdar, och så rök man då ihop om ljuset, det enda man inte behövt träta om förr, sade kyrkovärden, så länge man nöjde sig med Vår Herres kraftstation.
Gamla frun var vid ett strålande humör. Dels var ju detta en stor glädje att höra, inte minst då kyrkovärden antydde, att man tänkte processa
