Det händer att en vacker dag kommer en liten hund eller något annat ringa djur fram till en gård för att ta reda på om det är en vänlig gård med gästfria människor. Finner djuret att så är fallet, kommer det igen och hälsar på och tar mot smekningar och mat, dock utan att säga varifrån det kom eller varför. Och när det sen efter en tid försvinner för alltid, då vet man lika litet vad som sårat det, som man visste vad som bevekt det att komma en gång.
Till oss kom under dagarna före jul en sådan liten gäst, men det var ett människobarn, det var Petter Abrahams lilla skyddsling från stugan nere vid allémynningen. Jag hade besökt Petter Abraham och hans gamla gumma ett par gånger, Och det kan väl hända, att pojken fått ett äpple eller en fattig karamell därvid, men jag vill väl verkligen tro att det var djupare motiv än så, som kommo honom att passa mig var gång jag gick förbi på vägen. Jag prövade honom med att låta honom bli utan ibland, men han kom ändå, stack sin hand i min och följde mig bortåt vägen på sina treåriga ben, ja även om jag inte gick åt handelsboden utan åt motsatt håll, så traskade han med. Vad var det för ett litet blåögt barn, varifrån hade det blåst hit? Petter Abraham och hans gumma sade ingenting, och som jag visste de hade döttrar i Jönköping och andra stora farliga städer, så aktade jag mig noga för att fråga.