Men för en vecka sedan började han gå hit. Han ville träffa fröken, sade han, kom och knackade på min dörr.
Kanske jag har tackat Gud för fel barn, tänkte jag då, kanske är detta det rätta.
Han kom en gång, han kom två, numera se hans besök ut att bli regelbundna. Han har varit ett lustigt litet moment i denna sällsamma vecka, som följt på den söndag, då jag hörde Elias predika, då Niklas brände steken, Lola fick valpar och Eva förjagade den onda kvinnan.
Skall jag väl någonsin i detta sällsamma liv uppleva en sådan vecka som denna varit?
För varje dag, som gick av den, blev spänningen hårdare, till dess att den i slutet av veckan nådde det uthärdligas gräns.
Under måndagen och tisdagen märktes ingenting, allt var lugnt. Gamla frun höll sig stilla, ingen kunde se att något var på färde i huset. Men nu visste jag ju händelsevis ändå, att Georg själv, Eva, Niklas och Helena, alla buro samma tanke inom sig: skall kvinnan komma igen, eller drev Eva bort henne för alltid i söndags?
Jag var nästan glad, att det var taxering eller uppbörd eller vad det nu var, och att Elias givit Georg sysselsättning därmed och oss också för den delen, ty vi måste ha middag för en rad gubbar och åter höra mycket om möllarens änka, vars mågar alls inte ville lämna igen pengarna för fallet. Dessutom förberedde vi slakten,
