kommer mig fullt berättigad. Jag tillåter mig att hänvisa till du Bois-Reymonds skrift om gränserna för vår naturkunskap och till en afhandling om materien i Vreundts Essays.
Naturkrafternas nu erkända enhet, hvilken i de fysiska vetenskaperna gör sig fullt gällande, har man på något förhastadt sätt öfverfört på biologien. I det man utjämnat gränsen mellan det lefvande och det liflösa, har man öfverallt blott velat se svängningar af atomer. Man har icke blott velat förklara blodomloppet, värmeutvecklingen och muskelarbetet på fysisk väg, utan man har också på själfva lifvet, på nervverksamheten och andelifvet öfverfört denna metod. I sin krassaste form heter det, att människan är ett mekaniskt problem, men, tillfogas det visserligen, ett öfvermåttan svårbegripligt — »überaus schwierig». Denna riktning har så godt som beherskat hela fysiologien, till dess man slutligen allt klarare insett, att man här stode framför problem af en helt annan art, till sitt väsen helt och hållet olika, och den gamla vitalismen har framträdt med förnyad styrka.
