verk af fulländad skönhet och af ett rikt, ofta mystiskt tankeinnehåll; men hans naturforskning däremot, så menade man, bar mer dilettantismens prägel; man trodde, att han betraktade naturen med skaldens öga och att häri låg något, som nästan stod i motsats till det, man kallade vetenskap. Men i verkligheten är det icke så. Hvarje sann naturforskare måste hafva något af denna omedvetna men genomträngande blick, som är skaldens kännetecken; det är samma själsegenskap, som framträder på olika sätt; men sällan är det, som mer än en af dessa riktningar når fram till klarhet. Hos Goethe sköto tvenne stammar fram ur den djupa kraftiga roten; men en mansålder fick gå om, innan Goethes betydelse såsom en af de största naturforskare blef fullt erkänd. Han var egentligen den förste, som insåg de organiska lifsformernas sammanhang och enhet såväl inom djur- som växtlifvet. I sitt inledningstal vid naturforskarmötet i Berlin 1886 har Virchow påmint härom. Det var under Goethes italienska resa, som dessa idéer först fingo sitt uttryck. Det var här, som tanken om hufvudskålen såsom en vidare utveckling och omdaning af de öfversta ryggkotorna uppsteg hos honom, och det var också under vistelsen i Italien, som tanken om den typiska urplantan först antog form.
I Frankrike framträder samma tankeriktning i Lamarcks »Philosophie Zoologique», och man kallar honom