34
detta sätt uppstå nya varieteter, i det de lifsformer, hvilka enligt variabilitetens lag hafva vissa, företräden, öfverlefva de öfriga och enligt ärftlighetslagen öfverföra dessa egendomlighet er på de följande generationsleden. Detta är doktrinen. Men nu vilja vi undersöka hvad verkligheten visar oss. Jag skall framlägga ett fragment af en yngre naturforskares, kandidat A. Hagemans reseberättelse från en skogsentomologisk resa sommaren 1886. Författaren talar om en skog ut emot hafvet på Tromön vid Arendal; den består af gran och fur och ligger där ytterst emot hafvet, utan lä och utan skärgård till skydd mot stormen och böljorna, som ofta slunga sjöskummet långt in öfver skogen. »Ytterst ut emot hafvet, ända ned i rullstenarna breda Empetrum nigrum och Juniperus communis ut sitt värnande täcke, som alldeles omärkligt öfvergår i eller uppblandas med gran och fur, hvilka emellertid icke uppträda såsom träd, icke en gång som buskar, utan däremot såsom rena dvärgväxter, böjande sig och krypande bort mellan stenarna, i det de antaga de vidunderligaste former med stammar af ända till en fots tjocklek, och breda sig med sina raggiga, barrklädda grenar ormlikt ut öfver marken. Från denna yttersta kustrand böjer sig skogen omärkligt, i det att det ena skyddsvärnet liksom aflöser det andra med förunderliga, förvridna stammar, gran och fur hoptofvade i hvarandra, bildande tillsammans
