47
som det heter på darwinisternas språk, är alltså ganska säkert genom arf öfverförd, men den har icke blifvit rotfast. De förhållanden, hvilka här så påtagligen framträda, äro utan tvifvel genomgående för alla de förändringar i organisation och funktion, som den s. k. tillpassningen fordrar. Ärftligheten har sitt stora biologiska intresse, och man har måhända tidigare icke fullt uppskattat densamma, men mån kan icke taga den såsom förklaringsgrund för artens ursprung eller utvecklingen.
I sin ofvan ofta anförda afhandling uttalar Virchow det obevisade påståendet, att yttre tillfälliga skador skulle kunna nedärfvas. Darwinisterna anföra, att i somliga trakter af England, hvarest man för vissa ändamåls skull föredrager hundar utan svans, har det visat sig, att den med konst frambragta bristen öfverföres på afkomman. Om så vore, synes det ju vara bevisadt, att tillfälliga skador fästas vid släktet. Nu är det emellertid ett faktum, att tillfällig saknad af svans kan förekomma som en hämmad utveckling hos andra hundraser där hvarest man icke önskar det. Det är därför längt antagligare, att man föredragit just dessa hundar till pålägg. Det finnes ett stort antal otvifvelaktiga erfarenhetsrön, som visa, att tillfälliga eller konstgjorda förändringar i organerna icke öfverföras genom arf. Hos somliga folkslag, bland hvilka tatuering sedan
