FÖRORD.
Då jag för 50 år sedan kom till universitetet, läste den gamle Rathke naturhistoria för oss. Naturhistorien föredrogs enligt Linnés systema naturæ. Det var en inventarieförteckning, en registreringsförrättning: och så lärde oss den gamle mannen att öfverallt i naturen se »Skaparens visdom». Ungefär vid samma tid blef biologiens studium grundlagdt vid vårt universitet af professor Chr. Boeck. Kemien lästes af den unge begåfvade och för sin vetenskap varmt intresserade professor Julius Thaulow, som nyligen hemkommit från Giessen, hvarest Liebig samlat elever från alla länder. En underlig och stillsam man, Abels vän och kollega, Keilhau, hade börjat sina undersökningar i vårt lands geologi; i hans egendomliga uppfattning af bergarternas metamorfos låg en förutsägelse om kommande sanningar. Naturvetenskapen låg som ett rike för sig, långt aflägsnadt från och utan förbindelse med de s. k. andliga vetenskaperna, endast i medicinen fans liksom en bro mellan dem. Under det halfva sekel, som förgått sedan denna tid, har allt detta blifvit förändradt: det är icke blott våra kunskaper, som ha utvidgats, utan uppfattningen och tankeriktningen hafva blifvit helt annorlunda. Natur-
