49
Den dogmatiska ärftlighetsläran, sådan som den i den darwinska hypotesen framträder, är af åtskilligt intresse, och intet belyser så klart som denna lära den godtyckliga, icke på iakttagelser utan blott på spekulationer och tankeexperiment grundade hypotesen. Jag har ofvan nämnt Darwins pangenesis. Enligt denna skulle hvarje organ eller hvarje cell afsätta eller dana oändligt små så att säga groddkorn, och dessa skulle söka sig till generationsorganerna, så att den cell, hvarur den nya lifsformen utvecklades, vore ett slags mikrokosmos, som i sig innehölle otaliga müjligheter eller groddkorn till allt, som tidigare förefunnits i släktet.
Den tunga, materialistiska karakteren af det, som utgör denna hypotes’ väsen, är i ögonen fallande, och dessutom har aldrig någon sett dessa oändligt små broddar eller groddkorn, hvilka således skulle bevara sin groningskraft genom generationer, så att den en gång vid tillfülle skulle komma till utveckling. Man får ej heller det aflägsnaste begrepp om hvarför en sådan brodd stundom kommer till utveckling, stundom icke. Darwin gifver själf sin hypotes det betecknande attributet provisorisk.
Den nyaste förklaringen af ärftligheten är Hæckels perigenesis; den är så karakteristisk, att den förtjänar meddelas. Jag citerar den efter en inaugural-
