55
sig om Gud, menade, att han för sin matematisk-fysikaliska världsordning icke behöfde denna hypotes; men om också fysikern och matematikern kunna undvara dem, kan biologen det icke. Vi känna ingen lifsform, som icke uppstått ur en föregående, genom ägg, genom sporer eller genom cellens delning. Man kan omskapa det gamla uttrycket, om man vill säga: omne vivum ex vivo; men lifvets första upprinnelse förutsätter en skapelseakt. Man kan säga, att det är ett mysterium, en världsgåta, men förklara den kan man icke. Man kan ej förutsätla att en tid förefunnits, då kol-, väte-, syre- och kväfve-atomer varit särskildt skickade att af sig själfva ingå i en gruppering af atomer, som svarar mot protoplasmans sammansättning; men om också en dylik kombination af dessa element varit tänkbar, hade man ju blott den döda protoplasman. Lifvets upprinnelse är allt framgent en gåta. Här mötes vetenskapen med den första artikeln i vår trosbekännelse; religion och vetenskap få här samma fasta utgångspunkt. Den ateistiska världsåskådningen har mycket väl förstått detta dilemma; antingen måste den erkänna en skapare och en skapelseakt, eller också, om den förnekar detta, måste den stå i den bestämdaste strid mot alla iakttagelser och erfarenhetsrön, i det den antager abiogenesen. Under känslan af denna svåra ställning har man trott sig finna en utväg i den hypo-
