81
ligt hvilken de allt framgent upprätthållas. Vi ha således tvenne naturlagar, som ligga i strid med hvarandra, men detta går dock i verkligheten icke för sig. Ett storting eller en riksdag kan väl gifva tvenne lagar, hvilka ej harmoniera med hvarandra, men i naturen är det icke så. Det finnes öfver hufvud intet retsammare påstående än detta tal om människans onyttiga organer, hvilka blott skulle stå som rester efter tidigare utvecklingsstadier; de betraktas såsom märkena efter gjutningen på gipsbilderna; människan är icke riktigt färdigputsad. Kanske kan det vara intressant för dessa framstegsmän, hvilka äro i besittning af en så öfverlägsen insikt i den mänskliga organismen, att få en påminnelse om den ännu rådande osäkerheten i hänseende till vissa skenbart öfverflödiga och onyttiga organs betydelse. Något ofvanför njurarna ligger en liten körtel, glandula suprarenalis. Anatomerna hafva länge känt den; för fysiologien och patologien hade den förr icke någon som helst betydelse. Denna lilla körtel har ingen utförselgång, och om den på det hela taget också hade något inflytande på lifsfunktionerna, trodde man, att detta i alla hänseenden var mycket oväsentligt. Det är icke en mansålder, sedan den engelske läkaren Addison gjorde den öfverraskande upptäckten, att vissa förändringar i denna lilla körtel stodo i förbindelse med och voro antagligen or-
