91
en annan bild klarare och skarpare betecknar förhållandet mellan människan och de öfriga organiska lifsformerna. De äro alla liksom skott eller grenar från en gemensam djupt belägen, okänd rot. Genom tidernas längd hafva skotten, det ena efter det andra, nått fram till en allt rikare utveckling; somliga hafva dött bort, under det att andra återkommit desto frodigare fram, ända tills det sista skottet, hvilket äfven omedelbart framsprungit ur denna djupa, okända rot, urgrunden för allt lif, i människan uppnått den högsta och fullkomligaste lifsformen. Det förekommer mig, som om den sista bilden mest motsvarar paleontologien; den tyder på ett djupt liggande samband mellan alla. lifsformer men icke som den första bilden på en descendens eller ett genealogiskt sammanhang. Hvarje brodd eller hvarje skott utvecklar sig på samma sätt ur den gemensamma roten, antingen det bär endast några få blad och icke når högt upp, eller det når öfver alla de andra föregående skotten och för första gången visar lifvets fulländning i blomman. Men hvilken bild man än väljer och hurudan den föreställning, som man bildar sig, än må vara, skall denna alltid få prägel af inskränkthet, hvilket är en följd af våra förmögenheters ofullkomlighet. Vi se blott det yttre, det på ytan befintliga, det tillfälliga. Det är denna vår okunnighet, denna slöja för våra ögon, dessa skrankor för vår tanke, som
