92
filosoferna, särskildt Kant, så starkt accentuerat. Det svåraste problemet för den nyare naturåskådningen är uppenbarligen det klara begripandet af människans dubbla natur, af hennes samband med den öfriga skapelsen och samtidigt hennes oafhängighet och absoluta olikhet därmed. Tidigare förelåg alldeles icke detta problem. Människan framstod såsom fullt oafhängig, eller åtminstone uppfattade man blott ofullkomligt den enskilda människans beroende af föregående släkten och hennes samband med andra lifsformer. Den nyare naturåskådningen, som allt klarare visar oss människans förhållande till andra lifsformer och i synnerhet hennes starka och innerliga samband med släktet, framkallade ett omslag i uppfattningen, i det man nu väsentligen fäste uppmärksamhet på dessa samband, hvilka man hittills icke hade sett eller uppfattat i deras fulla betydelse; och man glömde nästan den andra sidan, den idealistiska åskådning, som i människan såg något fullständigt nytt, något själfständigt och från den öfriga skapclsen skarpt afskildt.
Vi måste erkänna, att människan nu visar sig för oss, om man så vill, mer ofri och naturbunden, att vi förut hvarken uppskattat släktets inflytande eller de omgifvande medierna i deras fulla betydelse: men om den mänskliga friheten blifver mer inskränkt och villkorlig, existerar den lika fullt såsom viljans frihet,
