93
ansvarskänsla och samvete. Det kan måhända falla sig svårt att vetenskapligt förena dessa riktningar. Det är ganska naturligt, att den deterministiska eller monistiska uppfattningen måste framträda såsom ett resultat af detta nya framsteg; men det varade icke länge, innan den andra sidan af människolifvet återfick sin rätta plats och betydelse. Icke endast för människan utan än vidare ned genom hela kedjan af lifsformer sökte man öfverallt den andliga principen; t. o. m. för de lägsta lifsformerna kunde den icke undvaras. Aldrig har materialismen varit mer tillbakaträngd af den sanna naturvetenskapen än nu. Det är detta, som jag tror allt starkare framträder, väl icke så, att det bestämdt och klart uttalas, men det går som en djup underström genom tiden; vetenskapen och religionen smälta här tillsammans. Denna trängtan att i människolifvet se något högre har på ett högst öfverraskande sätt i våra dagar brutit fram i spiritismen. Till sin princip är denna ett häfdande af själens oafhängighet, och den utomordentliga utbredning, som denna psykos vunnit, visar hur starkt behofvet af religion är. Detta djupa behof finnes, och när man förkastar kristendomen, kommer öfvertron eller andetron igen i en eller annan form. Jag skall citera ett märkligt yttrande af Herbert Spencer; det finnes i hans sociologi, jag anför det enligt Kosmos I, 1884. Han talar om vetenskapens
