95
diskuteras. I sin brutalaste form framträder vår tids exakta vetande såsom statistik. Då en strid föres mellan teologen och filosofen å ena och naturforskaren å andra sidan, finnes alltid hos mängden den mer eller mindre medvetna fördomen, att naturforskaren står på en fast grundval, som är orubblig och hvilar på sanningen. Teologens och filosofens ståndpunkt är däremot osäkrare och snarare uttrycket för den personliga uppfattningen eller t. o. m. för en stämning. Mången skall utan tvifvel blifva mycket öfverraskad, då han får se, att allt detta blott är en populär fördom och att i hvad vi kalla vetenskap, i synnerhet sådan, som den framträder i den moderna naturåskådningen, ingår ett väsentligt och genomgående element af tro, ofta t. o. m. i dennas lägsta form såsom auktoritetstro, som icke en gång äger det personliga tillägnandets värde. I de föregående aforistiska anmärkningarna om de darwinska teorierna tror jag mig hafva tillräckligt påvisat denna teoris dogmatiska riktning. Det är nästan otroligt, att en dylik skolastisk utveckling har kunnat blända till och med framstående vetenskapsmän. Ett slående exempel på hur långt man kan gå i den darwinska dogmatiken lämnar Hæckel i sin förfalskningslära (Xenogenesis). Enligt den biogenetiska lagen, som Hæckel uppställt, skulle de olika stadierna i fostrets utveckling svara mot den genealogiska ut-
