”Välkommen, monsieur”, sade hon. ”Ni får tjänstgöra som min kavaljer”.
”Vart skall ni således begiva er?” frågade Maurice.
”Jag skall ut till Auteuil. Vädret är förtjusande. Jag ämnar gå en del av vägen. Vår vagn kommer att föra oss till barriären, där den får vänta på oss. Sedan gå vi till Auteuil, och när jag uträttat mitt ärende där, återvända vi hem”.
”O”, sade Maurice, ”en sådan förtjusande dag ni erbjuder mig!”
De två unga människorna anträdde sin färd. De stego ur ekipaget bortom Passy och fortsatte till fots.
Då de anlände till Auteuil, stannade Geneviève.
”Vänta på mig”, sade hon, ”vid ingången till parken. När jag är färdig, kommer jag tillbaka till er”.
”Vart skall ni taga vägen?” frågade Maurice.
”Hem till en vän”.
”Kan jag icke följa med er dit?”
Geneviève skakade småleende på huvudet.
”Omöjligt!” sade hon.
Maurice bet sig i läpparna.
”Gott!” sade han. ”Jag skall vänta”.
”Ah! Vad nu då?” sade Geneviève.
”Ingenting”, svarade Maurice. ”Kommer ni att dröja länge?”
”Om jag hade trott, att det skulle falla sig så olägligt för er, Maurice, om jag hade vetat, att ni var upptagen”, sade Geneviève, ”skulle jag icke ha bett er göra mig den lilla tjänsten att följa med mig i dag. Jag hade kunnat be —”
”Monsieur Morand?” inföll Maurice i skarp ton.
”Nej, ni vet ju, att monsieur Morand är på fabriken i Rambouillet och icke kommer hem förrän i kväll”.
”Ah, är det den omständigheten jag har att tacka för den äran?”
”Maurice”, sade Geneviève milt, ”jag kan icke låta den person, som jag skall hälsa på, vänta, men om det bereder er det minsta obehag, så skall ni återvända till Paris. Men skicka tillbaka ekipaget efter mig”.
”Nej, nej, madame”, svarade Maurice hastigt. ”Jag står till er tjänst”.
Han bugade sig för Geneviève, som suckande gick vidare och trädde in i Auteuil.
Maurice begav sig till den bestämda mötesplatsen och började gå av och an med långa, otåliga steg, i det han med
94
