och fann ett med en handstil, som kom honom att darra. Denne man, som modigt mött faran, darrade inför ett brevs parfym. Tjänaren kom fram till honom för att fråga vad som stod på, men Maurice antydde med en åtbörd, att han önskade vara ensam.
Maurice vred och vände på detta brev. Han hade en förkänsla av att det medförde olycka till honom, och han ryckte till och darrade inför denna okända olycka.
Efter att ha samlal hela sitt mod öppnade han till sist brevet och läste följande:
”Medborgare Maurice!
Det har blivit nödvändigt att vi skola bryta dessa band — band som å er sida visa tecken till att vilja överskrida vänskapens lagar. Ni är en man av ära, medborgare, och nu när det förflutit en natt sedan gårdagens tilldragelser, borde ni förstå, att er närvaro icke längre är önskad i vårt hem. Jag överlämnar åt er att ursäkta er på det sätt, ni anser bäst, inför min man. Så fort ett brev från er anländer i dag till monsieur Dixmer, skall jag känna mig övertygad om att jag måste sörja förlusten av en vän, som olyckligtvis varit högst oförståndig och som anständigheten hädanefter kommer att hindra mig från att träffa vidare Farväl för alltid.
Geneviève.
P. S. Budet inväntar ert svar”.
Maurice ropade, och kammartjänaren kom åter in.
”Vem har lämnat det här brevet?”
”Ett bud”.
”Väntar han?”
“Ja”.
Maurice suckade icke, tvekade icke ens för ett ögonblick utan tog på sig litet kläder, slog sig ned vid skrivbord och tog det första brevpapper som låg till hands (han fann sedermera att det var stämplat med sektionens namn) och skrev:
”Medborgare Dixmer!
Jag högaktade er och gör det alltjämt, men jag kan icke längre besöka er”.
Marice funderade på vilket skäl han skulle ange för att
han icke kunde besöka Dixmer mera och en enda idé föll
100
