honom in — en idé som vid denna tid skulle ha fallit vem som helst in. Följaktligen fortsatte han:
”Det cirkulerar vissa rykten om er ljumhet ifråga om allmänna angelägenheter. Jag har ingen önskan att anklaga er och intet uppdrag att försvara er. Var förvissad om att era hemligheter för alltid skola vara begravda i mitt hjärta”.
Maurice läste icke ens igenom det brev som han, såsom vi redan sagt, skrivit under intryck av den första tanke, som föll honom in. Han hyste icke minsta tvivel om vilken verkan det skulle framkalla. Dixmer, en utmärkt patriot, åtminstone enligt vad Maurice inbillade sig av hans samtal, skulle bli mycket bedrövad över att mottaga det, men hans hustru och monsieur Morand skulle otvivelaktigt övertala honom att icke besvara det, och så småningom skulle glömskan utbreda sig som en mörk slöja över det lyckliga förflutna och förvandla det till en mörk och melankolisk framtid. Maurice undertecknade och förseglade brevet, lämnade det till kammartjänaren, och budet avlägsnade sig.
Då undslapp en djup suck republikanen. Han tog hatt och handskar och begav sig till sin sektion.
Han hoppades, stackars Brutus, att kunna återvinna sin stoicism genom att ägna sig åt allmänna angelägenheter.
De allmänna angelägenheterna voro i sanning ohyggliga. Den trettioförsta maj höll på att förbereda ”Terrorismen”, vilken som en fors störtade sig ned från ”bergets” höjd, försökte rycka undan de fördämningar som uppförts mot den av girondisterna, dessa djärva ”moderata” som hade vågat taga hämnd för septembermassakrerna och kämpa ett ögonblick för att rädda kungens liv.
Medan Maurice arbetade med en energi, som drev febern från han hjärta till hans huvud, hade budbäraren kommit tillbaka till gamla rue Saint Jacques och uppfyllt hemmet där med förfäran och förvåning.
Efter det att brevet passerat genom Genevièves händer, hade det lämnats till Dixmer.
Dixmer öppnade och läste det, utan att till en början förstå det. Så meddelade han innehållet till medborgare Morand, som blev blek som döden och stödde huvudet mot handen.
I den belägenhet, i vilken Dixmer, Morand och deras
