”Varför då detta plötsliga beslut? Föreföll han i går mindre vänlig eller mera upprörd än vanligt?”
”Nej”, sade Geneviève. ”Jag tyckte, att han var likadan som han brukar vara”.
”Betänk noga vad ni säger mig, Geneviève, ty ni måste ha klart för er, att ert svar kommer att utöva stor inverkan på våra kommande planer”.
”Vänta då”, utbrast hon med en sinnesrörelse, som alldeles omintetgjorde hennes försök till lugn. ”Vänta!”
”Ja”, sade Dixmer, vars ansiktsmuskler sammandrogos litet. ”Samla era tankar, Geneviève, och försök draga er till minnes”.
”Ja”, sade den unga kvinnan, ”jag kommer ihåg, att han i går icke var särskilt artig. Monsieur Maurice”, fortsatte hon, ”är litet despotisk i sin vänskap, och”, tillade hon tveksamt, ”emellanåt ha vi grälat hela veckor”.
”Det här är således endast ett litet gräl?” sade Dixmer.
”Högst sannolikt”.
”Geneviève, ha klart för er en sak: i vår belägenhet är det icke tillräckligt med sannolikheter, det är visshet, vi behöva”.
”Nåväl, min vän. Jag är säker på det”.
”Detta brev kan således endast vara en förevändning för att han skall slippa besöka oss mera?”
”Min vän, hur kan ni önska att jag skall tala med er om dylikt?”
”Tala, Geneviève, tala! En annan kvinna skulle jag icke be därom”.
”Det är en förevändning”, sade Geneviève med sänkt blick.
”Ah!” sade Dixmer. Efter ett ögonblicks tystnad lade han på sin hustrus stol den hand med vilken han sökt dämpa sitt hjärtas slag.
”Vill ni göra mig en tjänst, min kära vän?” sade han.
”Vad för en tjänst?” sade Geneviève, i det hon överraskad vände sig om.
”Att förhindra ens skugga av fara. Maurice är kanske djupare invigd i våra planer, än vi inbilla oss. Det, som ni tror vara en förevändning, är kanske verklighet. Skriv en rad till honom”.
”Jag?” sade Geneviève och spratt till.
”Ja, ni. Säg honom, att ni öppnat brevet och fordra en förklaring. Då kommer han att avlägga ett besök, ni
104