nens uppsyn att ljusna, tycktes endast göra den ännu dystrare.
”Men ni kan väl åtminstone säga mig den verkliga anledningen”, sade Dixmer.
”Det kan jag icke”, svarade Maurice, ”men jag är förvissad om att ni skulle gilla den, om ni kände till den”.
Men Dixmer ansatte honom alltjämt för att få veta skälet.
”Ni önskar således veta det?” sade Maurice till sist.
”Ja”, svarade Dixmer.
”Gott!” sade Maurice, som erfor en känsla av lättnad, då han närmade sig sanningen. ”Det verkliga skälet är detta: Ni har en ung och vacker hustru, lika dygdig som vacker. Och dock kan icke madame Dixmers välbekanta karaktär förhindra, att mina besök i ert hem skola bli misstydda”.
Dixmer bleknade.
”Verkligen?” sade han. ”I så fall, min kära Maurice, bör den äkta mannen tacka er för den oförrätt, ni tillfogar vännen”.
”Förstå mig rätt”, sade Maurice. ”Jag är icke nog dåraktig att antaga, att min närhet kan bli farlig för ert sinneslugn eller för er hustrus, men den skulle kunna ge upphov till prat och skvaller, och ni vet ju, att ju absurdare pratet är, desto lättare vinner det tilltro”.
”Absurt!” sade Dixmer och ryckte på axlarna.
”Det må vara hur absurt som helst”, sade Maurice, ”men åtskilda kunna vi åtminstone vara vänner, ty vi skola icke ha något att förebrå varandra, under det att om vi äro tillsammans, det tvärtom —”
”Ja? Vad då?”
”Det skulle ge anledning till prat”.
"Tror ni, Maurice, att jag skulle tro —”
"Låt oss icke säga mer därom”, sade den unge mannen.
”Men varför skrev ni, i stället för att själv omtala det för mig, Maurice?”
”För att undslippa just en sådan scen som denna”.
”Och, Maurice, är ni förargad över att jag högaktade er tillräckligt mycket att begära en förklaring av er?”
”Nej. Jag kan tvärtom svära på att det gläder mig att ha träffat er ännu en gång, innan vi skiljas åt för alltid”.
”Skiljas åt för alltid? Medborgare, ni som uppskattas så högt av oss!”
