ny koalition. Roland, Servien och Clavières, förutvarande ministrar, hade blivit återkallade. Danton, Monge och le Brun hade åter blivit nominerade. På ett undantag när tillhörde alla dessa ministrar det moderata partiet. När vi säga ”moderat”, mena vi naturligtvis relativt taget.
Men den tionde augusti hade fått sitt eko från fjärran och koalitionen skyndade att marschera, icke till Ludvig den sextondes personliga hjälp, utan till undsättning åt rojalistprincipen, som skakade i sina grundvalar.
Så hördes Braunschweigs hotfulla ord, och Longwy och Verdun hade fallit i fiendens våld.
Då hade terroristreaktionen kommit, då hade Danton drömt om septemberdagarna och gjort verklighet av den blodiga dröm, som kommit hela Frankrike att känna sig såsom medbrottsling i ett ohyggligt mördande, redo att kämpa för sin tillvaro med förtvivlans hela energi. September hade räddat Frankrike men genom att rädda landet ställt det utanför lagen. Då Frankrike var räddat och det energiska partiet åter blivit maktlöst, återvunno de moderata en viss styrka och ville vedergälla dessa förfärliga dagar. Orden ”mördare och lönnmördare” hade blivit uttalade, ett nytt namn hade till och med lagts till nationens ordförråd — det var ordet ”septembriör”.
Danton hade modigt accepterat det. Liksom Clovis hade han för ett ögonblick böjt sitt huvud under dopet av blod, endast för att höja det högre och hotfullare. Ett nytt tillfälle att förnya terrorn kom nu. Det var rättegången mot konungen. Våld och moderation trädde in på arenan, ännu icke för att kämpa för personer, utan för principer. De prövade sin relativa styrka på den kunglige fången. Moderationen blev besegrad, och Ludvig den sextondes huvud föll på schavotten.
Liksom den tionde augusti, så hade även den tjuguförsta januari återgivit koalitionen hela dess energi. Det var alltjämt samma man som motsatte sig den, men icke samma tur. Dumouriez, som hejdats i sin framryckning till följd av oredan inom administrationen, som hindrade att nya trupper och pengar nådde honom, förklarade krig mot jakobinerna som han beskyllde för att ha förorsakat denna desorganisation, slöt sig till girondisternas parti och ruinerade dem genom att förklara sig vara deras vän.
Så reste sig Vendée, departementen hotade, motgångarna framkallade förräderi och förräderi motgångar. Jakobinerna anklagade de moderata och ville tilldela dem ett