nan. Somliga roade sig med att kritisera teckningarna på väggarna, som alla voro avsedda att vara patriotiska — såsom t. ex. kungen hängande i luften med inskriptionen under ”Monsieur Veto tar ett luftbad” eller kungen halshuggen med ”Monsieur Veto spottar i säcken”, under det andra gåvo gastronomiska order till madame Plumeau, var och en enligt sin smak och sin aptit.
Bland de sistnämnda voro kaptenen och jägaren, som vi redan förut sett.
”Ah, kapten Dixmer”, sade marketenterskan, ”jag har ett utmärkt saumurvin”.
”Men, medborgarinna Plumeau, enligt min åsikt åtminstove stnakar saumurvin ingenting utan brieost”, svarade kaptenen, som, innan han uttalade denna sin åsikt, ivrigt hade sett sig omkring och lagt märke till frånvaron av denna hans favoritdelikatess.
”Ah, kapten, det är sant, men den sista smulan har strukit med”.
”Ja”, sade kaptenen, ”om jag icke får brieost, vill jag icke ha något saumurvin, och lägg märke till, medborgarinna Plumeau, att min beställning skulle ha blivit gansak stor, ty jag hade haft för avsikt att traktera hela mitt kompani”.
”Men, kapten, jag ber dig endast vänta i fem minuter, så skall jag springa och hämta det hos medborgaren portvakten, som konkurrerar med mig och som alltid har det. Det kommer att ställa sig dyrare för mig, men jag är övertygad om att du är en alltför god medborgare att icke ge mig gottgörelse”.
”Ja, ja visst”, svarade Dixmer, ”och under tiden gå vi ned i källaren och välja själva våra viner”.
”Gör dig hemmastadd, kapten! Var så god!”
Och änkan Plumeau sprang av alla krafter fram mot portvaktsstugan, under det att kaptenen och jägaren, försedda med ett ljus, lyfte upp källardörren och stego ned i grottan.
”Bra”, sade Morand efter att ha sett sig omkring ett ögonblick. ”Grottan sträcker sig i riktning mot rue Portefoin. Den är nio à tio fot djup och det finns inga murar”.
”Vad är det för slags jord?” frågade Dixmer.
”Kalk. Det är alltsammans bearbetad jord. Den här trädgården har varit uppgrävd flera gånger om. Det finns ingenstans några stenar”.
”Fort!” ropade Dixmer. ”Jag hör slamrandet av vår
