marketenterskas träskor, tag två buteljer vin och låt oss gå upp”.
Båda blevo synliga i källardörren, då madame Plumeau kom in med den ost, som Dixmer så intensivt påyrkat, under det att flera jägare följde efter henne, lockade av sagda osts hedervärda utseende.
Dixmer gjorde les honneurs. Han bjöd sitt kompani på tjugu buteljer vin, under det att medborgare Morand berättade om Curtius’ hängivenhet, Fabricius’ ogennytta, Brutus’ och Cassius’ fosterlandskärlek — historier som blevo nästan lika mycket uppskattade som den brieost och det anjouvin, som Dixmer bjöd på — vilket icke vill säga så litet.
Klockan slog elva. Halv tolv skulle vaktposterna avlösas.
”Brukar inte österrikiskan vanligtvis taga sin promenad mellan tolv och ett?” frågade Dixmer Tison, som just gick förbi stugan.
”Jo, alldeles, från tolv till ett”. Och han började sjunga:
”Madame stiger upp i sitt torn,
Mironton, mironton, mirontaine.
Denna nya kvickhet blev emottagen med gapskratt av nationalgardisterna.
Dixmer tillkallade omedelbart de män i kompaniet, som skulle gå på vakt från halv tolv till halv ett, befallde dem att skynda på med sin frukost och lät Morand taga sina vapen för att, såsom det var överenskommet, placera honom i den högsta trappan i tornet, där Maurice hade stått gömd den gången, då han uppfångat de signaler från fönstret vid rue Portefoin, som voro avsedda för drottningen.
Om någon hade iakttagit Morand i det ögonblick, då han emottog denna order, enkel och väntad som den var, hade man sett honom blekna under massan av svart, långt hår.
Helt plötsligt skakade ett dovt buller Templegårdarna, och på avstånd hördes ljud, påminnande om en orkans dån.
”Vad är det där?” frågade Dixmer Tison.
”Ah”, svarade fångvaktaren, ”det är ingenting. Något litet oväsen, som de där skurkaktiga brissotinerna föra, innan de bestiga giljotinen”.
Larmet och oväsendet blevo allt mer och mer hotande, ka-
116
