av en nyck beslutat att icke komma hit, har kanske något litet skäl att icke besöka oss mer — men därför är han icke vår ovän. Kallsinnighet utesluter icke artighet och jag är förvissad om att han, om han sett er komma fram till honom, skulle ha mött er på halva vägen”.
”Geneviéve”, svarade Dixmer, ”vad vi fordra av Maurice är mer än artighet — en fast och tillgiven vänskap. Denna känsla är förstörd, vi ha intet mer att hoppas av honom”.
Och Dixmer drog en djup suck, under det att hans vanligtvis så lugna ansikte hade ett bekymrat uttryck.
”Men”, sade Geneviève dröjande, ”om ni tror att monsieur Maurice är så nödvändig för era planer —”
”Jag går så långt”, svarade Dixmer, ”att jag misströstar om att kunna lyckas utan honom”.
”Ja, men varför då icke försöka något nytt sätt att återvinna medborgaren Lindey?”
Det föreföll henne, som om hennes röst lät mindre öm, när hon talade om den unge mannen med hans tillnamn, än när hon kallade honom vid förnamn.
”Nej”, svarade Dixmer och skakade på huvudet. ”Jag har gjort allt, jag kan göra. Varje nytt försök skulle förefalla egendomligt och nödvändigtvis väcka hans misstankar och så, Geneviève, jag ser längre än ni i denna angelägenhet. Maurice känner sig djupt sårad”.
”Sårad”, utbrast Genevidve. ”Vad menar ni, tala!”
”Ni vet lika bra som jag, Geneviève, att vår brytning med medborgare Lindey är mer än en nyck”.
”Vad tillskriver ni således denna brytning?”
”Stolthet kanske”, sade Dixmer hastigt.
”Stolthet?”
”Ja, han gjorde oss den äran, åtminstone enligt sin egen åsikt, denne gode parisborgare, denne halvaristokrat — i det han dolde sin känslighet under sin patriotism, han visade oss en ära, denne republikan, så mäktig inom sin sektion, inom sin klubb, genom att skänka sin vänskap åt en bearbetare av hudar. Kanske vi ha gjort för få närmanden, kanske vi glömt oss”.
”Om vi gjort oss skyldiga till något i det hänseendet anser jag att det sista steget borde ha gottgjort allt detta”, svarade Geneviève.
”Ja, under förutsättning att missgreppet kom från mig, men om det tvärtom kom från er?”
”Från mig? Inbillar ni er, att jag på något sätt kränkt monsieur Maurice?” sade Geneviève förvånad.
120
