”Vem kan veta det i fråga om en sådan människa som han? Har ni icke själv först beskyllt honom för nyckfullhet? Därför återvänder jag till min första åsikt, Geneviève — det var mycket orätt av er att icke skriva till honom”.
”Jag!” utbrast Geneviève, ”tror ni det?”
”Jag icke blott tror det nu, utan jag har även gjort det ända sedan brytningen för tre veckor sedan”.
”Och —?” sade Geneviève skyggt.
”Jag betraktar detta steg såsom alldeles oundgängligt”.
”Nej, nej, Dixmer! Fordra icke detta av mig!”
”Ni vet, Geneviève, att jag icke fordrar något av er — jag endast bönfaller er. Nåväl, hör på! Jag besvär er att skriva till medborgare Maurice”.
”Men —”, sade Geneviève.
”Hör på”, avbröt Dixmer henne. ”Mellan er och Maurice måtte det förefinnas någon allvarlig anledning till osämja — ty såvitt mig angår, har han ingen anledning att beklaga sig över mitt uppförande mot honom — någon barnslig osämja”.
Geneviève svarade ej något.
”Om denna brytning endast framkallats av ett dumt gräl, är det en dårskap att låta den fortgå, och om ni har allvarliga bevekelsegrunder till osämja, så bör ni, sådan vår belägenhet numera är, icke ens hålla på er värdighet eller självaktning. Vi få icke låta ungdomars gräl uppväga högre intressen. Gör ett försök, lägg band på era känslor och skriv ett enda ord till Maurice Lindey, och han kommer tillbaka”.
Geneviève tänkte efter ett ögonblick.
”Men”, sade hon, ”skulle vi icke kunna hitta på något mindre komprometterande sätt att förnya det vänskapliga ungänget mellan monsieur Maurice och er?”
”Kallar ni det komprometterande? Det förefaller mig tvärtom att vara det allra naturligaste sättet”.
”Inte mig, min vän”.
”Ni är mycket envis, Geneviève”.
”Tillåt mig säga er, att detta är åtminstone första gången som ni uppdagar det”.
Dixmer, som en stund kramat ihop sin näsduk mellan händerna, torkade svetten ur pannan.
”Ja”, sade han, ”och det är just det som gör min förvåning ännu större”.
