endast märke till det, därför att det hindrade honom från att komma fram.
Det sades överallt, att nationalkonventet höll på att belägras, att folkets majestät kränktes i dess representanter, som man hindrade från att komma ut och detta tycktes till på köpet vara mycket sannolikt, ty det klämtade i kyrkklockorna och kanonernas dån slog alarm.
Men vad brydde Maurice sig i detta ögonblick om klämtningarna eller kanonernas dån? Vad brydde han sig om huruvida nationalkonventets medlemmar kunde komma ut eller ej, när hindret icke gällde honom själv? Så han påskyndade sina steg, det var allt. Medan han sprang, utmålade han för sig själv, hur Geneviève satt och väntade vid det lilla fönstret mot trädgården för att kunna se honom och för att hon skulle kunna se honom på långt håll, och sedan hur hennes småleende, mera tjusande än någonsin skulle hälsa honom välkommen tillbaka.
Dixmer hade otvivelaktigt också blivit förberedd på hans lyckliga återkomst och skulle räcka honom sin stora, grova hand, som hälsade så uppriktigt och trofast. Han älskade Dixmer i dag. Nu sträckte sig hans kärlek till och med till Morand med de svarta lockarna och de gröna glasögonen, bakom vilka han trodde sig se dessa bistra ögon glittra.
Han älskade hela världen, ty han var så lycklig och hade med nöje strött blommor över hela mänskligheten, på det att alla andra måtte vara lika lyckliga som han själv.
Men för en gångs skull hade han misstagit sig. Stackars Maurice! Han hade bedragit sig själv, såsom människan vanligtvis gör, då hon gör upp räkningen enligt sina egna önskningar.
I stället för det ljuva småleende, som skulle hälsa honom, när han blev synlig på långt håll, hade Geneviève föresatt sig att möta Maurice med den mest kallsinniga artighet — en svag mur, med vilken hon hoppades kunna motstå den fors som hotade att inkräkta på hennes hjärta. Hon hade dragit sig tillbaka till ett rum i första våningen och ämnade icke komma ned förrän man kom upp och hämtade henne. Ack! Även hon hade bedragit sig själv.
Dixmer ensam hade icke blivit bedragen. Han stod bakom ett gallerförsett fönster och smålog ironiskt.
Medborgare Morand sysslade med allvarlig uppsyn med att färga svarta några svansar som sättas på vitt kattskinn för att imitera hermelin.
