förolämpar en kvinna, även om det så vore hans bittraste fiende”.
Morand drog så småningom in Maurice på ett ömtåligt område. Maurice å sin sida svarade med att jakande böja på huvudet. När torneringen sålunda började, tillade Dixmer liksom ett slags härold:
”Ett ögonblick, ett ögonblick, medborgare Morand! Jag hoppas, ni gör ett undantag för de kvinnor, som äro kända för att vara nationens fiender?”
Några sekunders tystnad följde. Maurice bröt först denna tystnad.
”Låt oss icke göra några undantag", sade han sorgset. ”Dessa kvinnor, som ha varit nationens fiender, äro nu, synes det mig, tillräckligt straffade”.
”Ni syftar väl på fångarna i Temple — österrikiskan, Capets syster och dotter?” utbrast Dixmer med en snabbhet, som berövade hans ord allt uttryck.
Morand skiftade färg, medan han väntade på den unge municipalens svar, och tycktes i sitt intresses intensitet borra naglarna in i bröstet.
”Alldeles”, sade Maurice, ”det är om dem jag talar”.
”Är det sant, vad som sägs om dem?” sade Morand med halvkvävd röst.
”Vad är det man säger?” frågade den unge mannen.
”Att fångarna bli grymt behandlade, mången gång till och med av dem, vilkas plikt det är att skydda dem”.
”Det finns individer”, sade Maurice, ”som icke göra sig förtjänta av att kallas män. Det finns fega stackare, totalt i avsaknad av verkligt mod, som alltid känna behov av att tortera de övervunna för att övertyga sig själva om att de äro segrare”.
”O, ni är icke en av dessa män, Maurice, det är jag säker på”, utbrast Geneviève.
”Madame”, svarade Maurice, ”jag som nu talar till er, höll vakt vid den schavott, på vilken den forne kungen dog. Med dragen sabel i min hand var jag redo att hugga ner var och en, som försökte rädda honom. Men vid hans annalkande blottade jag icke desto mindre mitt huvud, vände mig om till mina män och sade:
”Medborgare, jag förbereder er på, att jag kommer att med mitt svärd genomborra den första man, som förolämpar f. d. kungen”.
”Och jag trotsar någon att kunna påstå, att ett enda rop hördes från mitt kompani. Och ännu mer — från min hand
132
