”Men vad i all världen står på?” sade han i förvånad ton.
”Jag tyckte, att det var någon på garveriet som ropade”, sade Dixmer.
”Nej”, sade Geneviève. ”Det trodde jag också till en början, men vi ha misstagit oss”.
Och de slogo sig åter ned.
”Ah, det är således ni, medborgare Maurice”, sade Morand med skälvande röst, ”som är den så mycket omtalade municipal, som så ädelt tog barnet i försvar?”
”Omtalad?” sade Maurice med en nästan sublim naivitet.
”Ni har ett ädelt hjärta”, sade Morand i det han steg upp från bordet. På det att han skulle kunna ge utlopp åt sina känslor, drog han sig tillbaka till garveriet, som om något angeläget arbete väntat honom där.
”Ja, medborgare”, sade Dixmer, ”man talar därom och det bör även omtalas, att alla de, som besitta tappra, ädelmodiga hjärtan, skänka er sitt bifall, utan att känna er”.
”Och låt honom förbliva okänd”, sade Geneviève. ”Den ära som han skulle förvärva skulle vara uppfylld av fara”.
I detta egendomliga samtal hade var och en, utan att veta det, bidragit med ord av hjältemod, hängivenhet och känslighet. Men där hade även funnits kärlek och beundran som icke kunde uttryckas i ord.
SJUTTONDE KAPITLET.
MINÖRERNA.
I samma ögonblick, som de stego upp från bordet, blev Dixmer underrättad om att hans notarie väntade honom i hans arbetsrum. Han ursäktade sig hos Maurice, och för övrigt var det ju vanligt, att han lämnade honom sålunda. Han begav sig in till sin homme d'affaires.
Han låg i underhandling om inköp av ett litet hus vid rue de la Corderie, som vette mot Templeträdgården. Det var för övrigt snarare en tomt än ett hus, som Dixmer köpte, ty för närvarande var byggningen så gott som fallfärdig, men det var hans avsikt att bygga om den.
134
