Toulan och Lepitre tillgrepo en krigslist, på det att de alltid skulle få hålla vakt tillsammans om natten.
Man drog lott om vakttimmarna, på en lapp skrev man ”dag”, på två andra ”natt”. Var och en drog sin lott ur en hatt, och slumpen avgjorde nattvakten. För var gång Toulan och Lepitre voro på vakt, skrevo de ”dag” på tre lotter och höllo fram hatten åt den municipal, de önskade utesluta, och när han stack ned handen i den improviserade urnan, drog han naturligtvis en lapp, på vilket var skrivet ”dag”. Sedan förstörde Toulan och Lepitre de två andra lotterna, i det de brummade om slumpen, som alltid lät dem få den tröttsammaste vakten — d. v. s. nattvakten.
När drottningen var säker på sina två vaktare, korresponderade hon med chevalier de Maison Rouge. Så gjordes ett försök till flykt, men detta försök blev uppdagat. Drottningen och madame Elisabeth skulle fly, förklädda till municipaler, försedda med kort, som man skulle skaffa dem. Vad de två barnen beträffar — d. v. s. madame royale och unge dauphin — så hade man lagt märke till, att mannen, som kom för att tända lamporna i Temple, alltid var åtföljd av två barn vid samma ålder som prinsen och prinsessan. Till följd därav blev det överenskommet att Turgy om vilken vi icke förut talat, skulle klä sig som lamptändare och föra bort prinsen och prinsessan.
Nu skola vi i korthet omtala, vem Turgy var.
Turgy var en av kungens forna lakejer, som förts till Temple med en del av familjen från Tuilerierna, ty till en början hade man beviljat kungen ett välförsett bord. Den första månaden av denna hänsynsfullhet kostade nationen 30 à 40,000 francs.
Såsom man med lätthet kan förstå, kunde denna slösaktighet icke vara länge. Kommunen beslöt annorlunda. Man avskedade kökscheferna, kockarna och deras biträden. En enda manlig tjänare fick stanna kvar; detta var Turgy.
Han blev naturligtvis det medium, genom vilket fångarna och deras anhängare meddelade sig med varandra, ty Turgy hade tillåtelse att gå ut och kunde följaktligen föra med sig ut deras brev och föra in svaren på dessa. Dessa biljetter sveptes vanligtvis omkring propparna till de karaffer med mandelmjölk som fördes till drottningen och madame Elisabeth. De voro skrivna med citronsaft och voro absolut oläsbara ända tills de höllos nära elden.
Allt var redo för deras flykt, då Tison en dag tände sin pipa med pappersproppen till en karaff. Allteftersom pap-
