peret brann, blev skriften synlig. Han släckte ögonblickligen det till hälften uppbrända papperet och bar det återstående fragmentet till Templekommissionen, och då det hölls nära elden, kunde man läsa endast några få osammanhängande ord, enär den övriga delen var förvandlad till aska. Men man kände igen drottningens stil. Då Tison blev tillfrågad, omnämnde han några bevis på medkänsla och uppmärksamhet, som han tyckte sig ha iakttagit från Lepitres och Toulans sida gentemot fångarna. De två municipalerna blevo omedelbart anmälda för municipalitetet och fingo icke mer tillåtelse att beträda Temple.
Återstod således Turgy.
Men nu var misstänksamheten väckt i allra högsta grad. Icke ens för ett ögonblick blev han någonsin lämnad ensam med furstinnorna. Nu var det absolut omöjligt för dem att meddela sig med den yttre världen.
Icke desto mindre hade madame Elisabeth en dag givit Turgy i uppdrag att göra ren en liten guldkniv, med vilkon hon brukade skala frukt. Turgy anade ingenting, men när han torkade av kniven, gick skaftet av, och i skaftet fann han en biljett.
Denna biljett innehöll ett teckenalfabet.
Turgy lämnade kniven tillbaka till madame Elisabeth, men municipalen som just då var närvarande, ryckte till sig kniven, tog isär blad och skaft, men till all lycka fanns brevet icke längre där. Icke desto mindre konfiskerade municipalen kniven.
Det var vid denna tid som den outtröttlige chevalier de Maison Rouge funderade på ett andra försök, som de ämnade utföra med tillhjälp av det hus, Dixmer hade köpt.
Fångarna hade emellertid så småningom förlorat allt hopp.
Denna dag kände drottningen sig förfärligt betryckt och förfärad, ty av larmet och oväsendet på gatorna, som nådde hennes öron, förstod hon, att det var fråga om rättegång mot girondisterna, moderationens sista stöd. Med girondisternas död förlorade den kungliga familjen sina enda försvarare inom nationalkonventet.
Klockan sju serverades deras supé. Municipalerna graskade efter vanligheten varje tallrik, vecklade upp varje servett, undersökte brödet, den ene med en gaffel, den andre med fingrarna, och bröto i bitar makaronerna och valnötterna, av fruktan att något brev skulle nå fångarna.
140
