Då dessa försiktighetsmått voro vidtagna, blevo fångarna inbjudna till sin måltid med de okonstlade orden:
”Änka Capet, du får äta nu”.
Drottningen ruskade på huvudet, till tecken att hon icke var hungrig, men i samma ögonblick trädde madame royale fram, liksom för att omfamna modern, och viskade:
”Sätt er vid bordet, min mor. Jag har för mig, att Turgy gjorde ett tecken”.
Darrande höjde drottningen huvudet. Turgy stod mitt emot henne. Han hade lagt servetten över vänstra armen och vidrörde med högra handen sitt ena öga.
Hon reste sig omedelbart, utan att göra några vidare invändningar, och intog sin vanliga plats vid bordet.
De två municipalerna övervoro måltiden, ty de voro strängt förbjudna att lämna furstinnorna ensamma ett ögonblick med Turgy.
Drottningen satt mitt emot Turgy, så att icke en enda av hans åtbörder undgick hennes uppmärksamhet. För övrigt voro de alla så naturliga, att de icke kunde väcka de allra minsta misstankar hos municipalerna.
När supén dukades av, vidtogos samma försiktighetsmått som förut — de minsta brödbitar blevo granskade. Sedan gick Turgy ut först och de två municipalerna följde efter honom; endast kvinnan Tison var kvar.
Denna kvinna hade blivit alldeles vild sedan skilsmässan från dottern, om vars öde hon svävade i total okunnighet. För var gång drottningen smekte madame royale, försatte detta henne i ett tillstånd av raseri som nära nog gränsade till vanvett — detta i en sådan grad att drottningen, som så väl förstod en mors förtvivlan, mången gång nekade sig själv trösten — nu tyvärr den enda som återstod henne — att trycka dottern till sitt hjärta.
Nu kom Tison för att hämta sin hustru, som till en början förklarade, att hon icke ville gå därifrån förrän änkan Capet gått till sängs.
Då önskade madame Elisabeth drottningen god natt och gick in i sitt rum.
Sedan även drottningen och lilla prinsessan dragit sig tillbaka, tog Tisons hustru ljuset och gick ut.
Municipalerna hade redan kastat sig på sina sängar ute i korridoren.
Månen, denna de olyckliga furstinnornas bleka gäst, lyste genom fönstret i taket och kastade sina strålar över fotändan av drottningens säng.
