För ett ögonblick förblev allt tyst och lugnt i rummet.
Så svängde en dörr sakta upp på sina gångjärn, en skugga passerade tvärsöver månstrålarna och närmade sig drottningen — det var madame Elisabeth.
”Såg ni?” viskade hon.
”Ja”, svarade drottningen.
”Och ni förstod?”
”Så väl, att jag icke vågar tro det”.
”Låt oss se. Upprepa signalerna”.
”Jo, först vidrörde han sitt öga för att antyda, att han hade underrättelser för oss; så flyttade han sin servett från vänstra armen till den högra, vilket betydde, att man ägnar sig åt vår befrielse. Så förde han handen till ansiktet för att antyda att den väntade hjälpen skulle nå oss inifrån och icke från en främling. När ni sedan bad honom att icke glömma mandelmjölken i morgon, slog han två knutar på sin näsduk. Alltså är det åter chevalier de Maison Rouge — den ädle man som han är”.
”Det är han”, sade madame Elisabeth.
”Sover du, mitt barn?” frågade drottningen.
”Nej, min mor”, svarade madame royale.
”Bed då — du vet för vem”.
Madame Elisabeth återvände ljudlöst till sitt rum, och under några minuter kunde man i nattens tystnad höra den unga prinsessans milda, ljuva röst uppsända böner till Gud.
Det var just i detta ögonblick som vid ett tecken från Morand det första slaget av hackan ekade i det lilla huset vid rue de la Corderie.
ADERTONDE KAPITLET.
MOLN.
Oavsett den berusning, som medföljde de förnyade besken, kände Maurice sig verkligen mycket besviken över Genevièves mottagande och räknade på att under tätatäter återvinna den mark han hade förlorat eller tycktes ha förlorat i hennes tillgivenhet.
Men Geneviève hade uppgjort sina planer klokt och ämnade icke låta honom få ett nytt tillfälle till en tätatät, enär
142
