Och ännu mer — han såg sig icke om en enda gång.
Geneviève, som rest sig upp för att iakttaga honom, när han gick genom trädgården, stod ett ögonblick mållös, blek och darrande; så sjönk hon ned på en stol, liksom bedövad av verkan av sitt diplomatiska handlingssätt.
I detta ögonblick kom Dixmer in.
”Har Maurice gått?” sade han med förvåning.
”Ja-a”, stammade Geneviève.
”Men han kom ju alldeles nyss?”
”Han var här en kvarts timme eller så”.
”I så fall kommer han väl tillbaka?”
”Det betvivlar jag högeligen”.
”Lämna oss, Muguet” (lilja från dalen), sade Dixmer.
Kammarjungfrun hade antagit denna blommas namn, av hat till sitt dopnamn Marie, som olyckligtvis var detsamma som österrikiskans.
Vid husbondens tillsägelse reste hon sig upp och lämnade rummet.
”Nå, min kära Geneviève”, sade Dixmer, ”är freden återställd mellan er och Maurice?”
”Jag tror tvärtom, min vän, att vi äro kallsinnigare än någonsin”.
”Och vems fel är det denna gång?” frågade Dixmer.
”Utan allra minsta tvivel är det Maurices fel”.
”Tillåt mig bedöma den saken”.
”Vad för slag?” sade Genevie rodnande. ”Kan ni icke gissa — varför han är ond?”
“Nej”.
”Det förefaller mig, som om det berodde på någon nyck i fråga om Muguet”.
”Bah! Verkligen? I så fall måste ni skicka i väg flickan. Jag vill icke förlora en sådan vän som Maurice för en kammarjungfrus skull”.
”O!” sade Geneviève. ”Jag tror icke att han är så ond, att han vill att hon skall skickas bort. Det blir tillräckligt att —”
”Att vad?”
”Att förvisa henne från mitt rum”.
”Och det har Maurice alldeles rätt i”, sade Dixmer. ”Det är er han kommer för att hälsa på och icke Muguet, följaktligen är det absolut överflödigt att hon är med här inne”.
”Men min käre vän”, svarade hon i det hon med förvånad min betraktade sin man.
144
