”Geneviève”, sade Dixmer, ”jag trodde mig i er ha en bundsförvant som skulle för mig underlätta det uppdrag som pålagts mig, och finner tvärtom att era farhågor fördubbla våra faror och svårigheter. För fyra dagar sedan trodde jag, att allt var överenskommet mellan oss, och nu måste allt göras om igen. Har jag icke sagt er, att jag litar på er, er heder? Har jag icke sagt er, att det är absolut nödvändigt, att Maurice blir vår vän, en intimare vän än någonsin, men mindre misstänksam än förr?”
”O, min Gud, o, min Gud! Dessa kvinnor utgöra ett ständigt hinder för våra planer”.
”Men finns det ingen annan utväg? Jag har sagt er, att det för alla vore bättre, om monsieur Maurice icke komme hit mera”.
”Ja, för oss kanske, men för henne som står högt över oss, för vilken vi svurit att offra liv, förmögenhet och lycka, är det nödvändigt, att denne unge man kommer tillbaka. Vet ni av att de börja misstänka Turgy och tala om att ställa en annan tjänare till drottningens disposition?”
”Gott! Jag skall skicka i väg Muguet”.
”Gode Gud, Geneviève”, sade Dixmer med en åtbörd av otålighet som var mycket ovanlig för honom, ”varför talar ni så till mig, varför förkväver ni mina tankars eld med era egna, varför försöka skapa svårigheter, när det redan existerar allför många? Geneviève, handla som en hederlig kvinna, handla så, som ni känner att ni bör handla. Jag säger er, i morgon går jag ut — i morgon skall jag intaga Morands plats som ingenjör. Jag kommer icke att äta middag tillsammans med er, men han gör det, ty han har något att be Maurice om, och kommer att förklara för er vad det är. Vad han har att be om, kan ni måhända föreställa er, Geneviève, ty det är en sak av största vikt. Det är visserligen icke det mål, mot vilket vi sträva, men dock den väg, som leder till det. Det är det sista hoppet för denne hängivne, ädle man, vår beskyddare, för vilken vi äro nödsakade att offra våra liv”.
”Och för vilken jag gärna vill offra mitt!” utbrast Geneviève med entusiasm.
”Nåväl, Genviève — jag kan icke säga varför — men såsom ni sett, är denne man icke älskad av Maurice och dock är det absolut nödvändigt, att han skall högaktas av honom; korteligen: i det dåliga humör, vari ni i dag försatt Maurice, kommer han kanske att vägra Morand det, som det är absolut nödvändigt att vi erhålla till varje pris.
