”Ni borde ha tittat på den sista”, sade Maurice. ”Det hade varit förståndigt av er”.
”Till följd därav har jag icke en aning om hur ett krönt huvud ser ut”, sade Morand. ”Det måtte vara en mycket sorglig syn?”
”Ja, i sanning mycket sorglig”, sade Maurice. ”Det kan jag intyga — jag, som ser ett nästan varje månad”.
”Ett krönt huvud?” sade Geneviève.
”Åtminstone ett, som burit en kronas smärtfyllda börda”.
”Ja visst! Drottningen”, sade Morand. ”Ni har rätt, monsieur Maurice — det måtte vara en sorglig syn”.
”Är hon så vacker och stolt, som det påstås?” frågade Geneviève.
”Har ni således aldrig sett henne, madame?” frågade i sin tur Maurice med förvåning.
”Jag? Aldrig!” genmälde den unga kvinnan.
”Det var verkligen besynnerligt!” sade Maurice.
”Varför det?” sade Geneviève. ”Vi voro bosatta i landsorten ända till '91. Sedan '91 bor jag vid gamla rue Saint Jacques, som i hög grad påminner om landet, förutom det att vi här sakna ljus och luft och i ännu högre grad blommor. Ni känner till mitt levnadssätt, medborgare Maurice. Det har alltid varit likadant, och hur vill ni, att jag då skall ha sett drottningen? Det har aldrig erbjudit sig något tillfälle därtill”.
”Och jag tror icke, att ni kommer att begagna er av det tillfälle, som olyckligtvis måhända kommer att erbjuda sig”, sade Maurice.
”Vad menar ni?” frågade Geneviève.
”Medborgare Maurice syftar på något, som icke längre är en hemlighet”, sade Morand.
”Vad då?” frågade Geneviève.
”Jo, på att Marie Antoinette sannolikt blir dömd att dö på samma schavott, som hennes man dog på. Korteligen: medborgaren menade, att ni icke kommer att begagna er av tillfället att se henne den dag, då hon kommer att lämna Temple för att bege sig till Place de la Révolution”.
”O, säkert icke!” utbrast Geneviève vid dessa ord, som Morand uttalade med den största kallblodighet.
”I så fall kan ni endast begråta henne”, sade den orubbligt lugne kemisten, ”ty österrikiskan är väl bevakad, och republiken är en fé, som kan göra osynlig var och en, den finner för gott”.
152
