”Ja”, sade Morand, ”det är otvivelaktigt mycket angenämt att ha sällskap, men, fagra sentimentalist, jag föredrager att leva i ert sällskap framför att dö i det”.
”Vad tusan tänkte jag på”, sade Maurice för sig själv, ”när jag inbillade mig, att den där karlen älskade Geneviéve?”
”Alltså är det överenskommet”, sade Geneviève. ”Nu talar jag särskilt till er, Morand, ni tankfulla, förströdda människa — kom ihåg, att det är om torsdag, så börja icke om onsdag något kemiskt experiment, som kommer att taga er tid och uppmärksamhet i anspråk de närmast följande tjugufyra timmarna, såsom det mycket ofta händer”.
”Ni kan vara fullkomligt lugn därvidlag”, sade Morand. ”För övrigt kan ni påminna mig därom”.
Geneviève reste sig upp från bordet, och Maurice följde hennes exempel.
Morand skulle också till att lämna rummet och kanske följa med dem, då en arbetare lämnade kemisten en liten flaska innehållande någon vätska som ögonblickligen upptog hela hans uppmärksamhet.
”Låt oss skynda oss”, sade Maurice, i det han drog med sig Geneviève.
”Åh, var lugn”, sade hon. ”Han kommer att stanna här i minst en timme”.
Och den unga kvinnan lät honom fatta hennes hand som han ömt tryckte. Hon kände ånger över sitt förräderi och försökte gottgöra det genom vänlighet.
”Ser ni”, sade hon till Maurice, i det de gingo genom trädgården och hon visade honom nejlikorna, som blivit flyttade ut i det fria, i förhoppning att de skulle ta sig där, ”ser ni, att alla mina blommor äro döda?”
”Vad ha de dött av!” sade Maurice. ”Er försumlighet? Stackars nejlikor!”
”Det berodde icke på min försumlighet, utan på ert övergivande, min vän”.
”Min lilla Geneviève, de behövde litet vatten, det var allt. För övrigt borde ni till följd av min frånvaro ha haft gott om tid”.
”Ah”, sade Geneviève, ”om blommor bleve vattnade med tårar, skulle de stackars nejlikorna, såsom ni kallar dem, icke ha dött”.
Maurice slog armarna om Geneviève, drog henne till sig och, innan hon haft tid att hindra det, tryckte sina läp-
