par mot hennes halvt småleende, halvt smäktande ögon, som nu voro riktade på de slokande, döende blommorna.
Geneviève kände sådana självförebråelser, att hon visade sig överseende mot andra.
Dixmer kom sent hem och fann då Morand, Maurice och Geneviève ute i trädgården, där de sutto och talade botanik.
TJUGONDE KAPITLET.
BLOMSTERFLICKAN.
Äntligen inbröt den emotsedda torsdagen, då Maurice skulle tjänstgöra i Temple.
Man befann sig nu i juni månad. Himlen var ett enda djupt och molnlöst blått, och mot detta blåa avtecknade sig de vita massorna av nya hus. Man motsåg redan ankomsten av hundstjärnan — denna förskräckliga hund, som framställes av de gamla folken såsom ansatt av en osläcklig törst, och som för att använda pariserpöbelns uttryck, slickar stenläggningen mycket torr. Paris gator voro rena som en matta, och luften uppfylldes av dofter, som stego upp från träden och blommorna och berusade med glädje, liksom för att göra huvudstadens invånare för några ögonblick glömska av de blodångor, som utan uppehåll uppstego från torgens stenläggning.
Maurice skulle börja sin tjänstgöring i Temple klockan nio. Hans två kolleger voro Marcevault och Agricola. Klockan åtta befann han sig vid gamla rue Saint Jacques i full ståt såsom medborgare municipal — d v. s. med ett trefärgat skärp tätt tilldraget kring sin smidiga, muskulösa gestalt. Efter vanligheten red han dit och på sin väg vann han uppriktigt gillande, beundran och beröm av de fagra patrioter, som sågo honom passera förbi.
Geneviève var redan färdig. Hon bar en enkel muslinklänning, ett slags lätt taftkappa och en liten hatt, prydd med en trefärgad kokard. I denna toalett var hon en bländande skönhet.
Morand, vilken såsom vi sett blivit enträget ombedd att åtfölja dem, hade — otvivelaktigt för att icke bli tagen för
156
