De ställde sig i en liten gång i översta våningen, så att i samma ögonblick som drottningen, madame royale och madame Elisabeth stego upp på galleriet, dessa högborna fångar icke kunde undvika att passera förbi dem.
Promenaden var bestämd till klockan tio, och de behövde endast vänta några minuter. Maurice lämnade icke sina vänner mera, och på det att icke minsta misstanke skulle väckas av detta otillåtna handlingssätt, tog han Agricola med sig. Klockan slog tio.
”Öppna!” ropade från foten av tornet en röst, som Maurice kände igen som general Santerres. I samma ögonblick ryckte vakten ut och stängde järngrindarna. Vaktposterna skyldrade gevär. Sedan hördes nedifrån gården ett förvirrat larm av järn, sten och steg, som gjorde ett djupt intryck på Morand och Geneviève, ty Maurice såg, att båda bleknade.
”Alla dessa försiktighetsmått för att bevaka tre stackars kvinnor”, mumlade Geneviève.
”Ja”, sade Morand och försökte småle, ”om de, som vilja föra bort dem, vore här nu och i vårt ställe såge vad vi se, skulle det inge dem avsmak för deras yrke”.
”Faktum är”, fortsatte Geneviève, ”att jag börjar tro, att de aldrig skola undkomma”.
”O, jag hoppas, att de aldrig skola göra det”, sade Maurice och medan han talade, lutade han sig fram över trap-trappan.
”Pass på”, sade han, ”här äro fångarna”.
”Namnge dem för mig”, sade Geneviève, ”ty jag känner icke igen någon av dem”.
”De två, som komma upp först, äro Capets syster och dotter. Den sista, framför vilken en liten hund går, är Marie Antoinette”.
Geneviève tog ett steg framåt. Morand däremot tryckte sig i stället närmare intill väggen, och hans läppar voro bleka och färglösa som stenarna i tornet.
Geneviève i sin vita klänning, med sina klara, rena ögon föreföll som en ängel som väntade på fångarna för att uppmuntra dem på deras mörka, dystra väg, och då de gingo förbi, sända en stråle av tröst till deras ödsliga, förkrossade hjärtan.
Madame Elisabeth och madame royale gingo vidare efter att endast ha kastat en förvånad blick på främlingarna. Den förstnämnda trodde otvivelaktigt, att de voro de personer, som signalerna tillkännagivit, ty hon vände sig
164
