hastigt om mot madame royale och tryckte hennes hand, och när hon gjorde det, släppte hon sin näsduk, liksom för att underrätta drottningen.
”Giv akt, min syster”, sade hon. ”Jag har tappat min näsduk”.
Och hon gick vidare tillsammans med den unga prinsessan.
Med flämtande andhämtning och en hackig torrhosta, som utvisade ohälsa, lutade drottningen sig ned efter näsduken, som hade fallit vid hennes fötter, då den lilla hunden, kvickare i vändningen än matmodern, grep den och sprang fram med den till madame Elisabeth. Drottningen gick långsamt vidare uppför trappan, och efter några steg befann hon sig i sin tur framför Geneviève, Morand och den unge municipalen.
”Blommor!” utbrast hon. ”O, vad det är länge sedan jag sett några blommor! Vad de dofta härligt! Ni är lycklig, som äger dessa blommor, madame”.
Blixtsnabbt, liksom om dessa sorgsna ord framkallat tanken, sträckte Geneviève ut sin hand för att erbjuda drottningen sin bukett.
Då höjde drottningen huvudet och såg på henne och en nästan omärklig rodnad drog över hennes färglösa ansikte.
Men med en helt naturlig rörelse, framkallad av vanan vid passiv åtlydnad av reglementet, sträckte Maurice ut sin hand för att hejda Genevièves arm.
Då stod drottningen där med tveksam min och såg på Maurice; i honom kände hon igen den unge municipal, som alltid talat till henne i så fast ton, men samtidigt så aktningsfullt.
”Är det förbjudet, monsieur?” sade hon.
”Nej, nej, madame! Geneviève, ni kan erbjuda er bukett”, sade Maurice.
”O, tack, tack, monsieur!” sade drottningen med livlig erkänsla. Så böjde hon älskvärt på huvudet för Geneviève, sträckte fram sin utmärglade hand och valde på måfå en enda nejlika bland massan av blommor.
”Tag dem alla, madame, tag dem alla”, sade Geneviève blygt.
”Nej,”, sade drottningen med ett bedårande småleende. "Den här buketten kommer kanske från någon, ni älskar. Jag vill icke beröva er den”.
