När de kommo ned på gården, kom Lorin fram och identifierade de båda besökande och förde dem till porten.
Innan de lämnade Temple, tvang Geneviève Maurice att lova att följande dag äta middag vid gamla rue Saint Jacques.
TJUGUANDRA KAPITLET.
SIMON CENSORN.
När Maurice återvände till sin post i ett tillstånd av översvallande lycka, fann han Tisons hustru gråtande.
”Vad är det fatt nu, mor?” frågade Maurice.
”Allt det här gör mig ursinnig”, svarade fångvakterskan.
”Varför det?”
”Därför att det icke finns någonting annat än orättvisa för fattigt folk här i världen”.
”Men hur?”
”Ni är rik, ni är borgare, ni kommer hit endast för en dag i stöten, och man tillåter, att kvinnor komma och hälsa på er här, kvinnor som skänka österrikiskan buketter, under det att jag som ständigt måste vistas i detta duvslag, icke får tillåtelse att se min stackars Sophie”.
Maurice fattade hennes hand och smög in i den en tiofrancssedel.
”Se där, min goda kvinna, tag den där och misströsta icke. För tusan, österrikiskan kommer icke att vara i all evighet”.
”Tio francs”, sade fångvakterskan. ”Det är vänligt av er, men jag skulle mycket hellre vilja ha till och med bara en papiljott, som suttit i min dotters hår”.
Då hon sade dessa ord, hörde Simon dem, ty han kom just upp, och han såg fångvakterskan stoppa i fickan den sedel, som Maurice hade givit henne.
Vi skola omtala, vid vilket humör Simon var. Han kom från gården, där han hade stött ihop med Lorin. Nu var saken den, att det rådde avgjord antipati mellan dessa två män.
Detta hat framkallades mindre av den häftiga scen som våra läsare redan känna till, än av olikheten i ras, en stän-
